Läser just nu ”resa i den inre verkligheten” som är skriven av en av 1900-talets stora mystiker, Thomas Merton. Han var trappistmunk och var rätt produktiv i sitt författarskap. Han hade tydligen också intressanta samtal med zenmästaren D.T Suzuki. I Mertons bok finns ett riktigt bra kapitel om att vara och att göra, något som jag tycker är aktuellt i vår värld där vår kalender hela tiden är fullproppad av aktiviteter. Jag vill dela med mig av ett lite längre stycke som jag tycker är väl så insiktsfullt:
”Att vårt väsen absolut pockar på att komma till uttryck i handling ska inte få oss att tro att så snart vi slutar handla slutar vi existera. Vi lever inte bara för att ”göra något” – vad det sedan än är fråga om. Att vara i verksamhet är ett av de normala uttrycken för livet och det liv vi då uttrycker är så mycket mer fullkomligt när det ligger en plan bakom verksamheten. En sådan plan kräver en vis växelverkan mellan verksamhet och vila. Vi lever inte rikare bara genom att göra mer, se mer, smaka mer och uppleva mer än vi någonsin gjort förut. Tvärtom behöver en del av oss upptäcka att vi inte kommer att börja leva rikare förrän vi får mod att se och smaka och uppleva mycket mindre än vanligt.
En turist kan gå igenom ett museum med en guidebok och samvetsgrant titta på allt viktigt och gå ut därifrån mindre levande än när han kom in. Han har tittat på allt och ingenting sett. Han har gjort en hel del och det har bara tröttat ut honom. Hade han stannat till ett ögonblick och tittat på en bild han verkligen tyckte om och glömt det andra, skulle han kunnat trösta sig med tanken att han inte helt och hållet slösat bort sin tid. Han skulle ha upptäckt något inte bara utanför sig själv utan inom sig. Han skulle ha blivit medveten om en ny livskvalitet i sitt inre. Hans liv skulle ha blivit rikare genom en ny förmåga att vara och att göra.
Vårt väsen ska inte enbart berikas genom verksamhet och erfarenhet till varje pris. Allt beror på kvaliteten hos våra handlingar och erfarenheter. En uppsjö av illa utförda handlingar och halvlevda erfarenheter gör vårt väsen utmattat och utarmat. Genom att utföra saker på ett dåligt sätt blir vi själva mindre verkliga. Denna växande brist på verklighet kan inte göra oss annat än olyckliga och fyller oss med skuldkänslor. Men hur rent vårt samvete är står i naturligt förhållande till hur djupt vårt väsen är och till kvaliteten i våra handlingar. Och när vår verksamhet vanemässigt är planlös kan vårt snedvridna samvete inte komma på någon bättre uppmaning att ge oss än att öka på kvantiteten av våra handlingar utan att bättra på deras kvalitet. Och så blir den andra villan värre än den första. Vi tömmer våra krafter och får hela livet att bli innehållslöst och vi råkar i förtvivlan.
Alltså finns det gånger när vi för att alls kunna fortsätta existera helt enkelt måste sitta sysslolösa en stund. För en människa som har låtit sig slitas ut ur sig själv genom sin verksamhet finns det inget svårare än att sitta stilla och vila och inte göra något alls. Själva den vilan är den svåraste och den modigaste handling hon kan utföra. Och ofta orkar hon inte alls med det.
Vi måste först återvinna vårt eget väsen innan vi kan handla förståndigt eller göra en verklig erfarenhet som människor. Så länge vi inte är i besittning av oss själva är all vår verksamhet meningslös. Om vi låter allt vårt vin rinna ut ur tunnan och ner i rännstenen, hur ska då vår törst kunna bli släckt?”
M. Pestel