Arkiv för ‘Barn och anknytning’

Steka pannkakor till Legokrigaren

Saturday, April 2nd, 2016

paskliljaDet är påsklov, och det regnar i Stockholm. Vi hör inte till dem som dragit till fjällen, utan stannat hemma för några lediga dagar. Regnet ger lugn och ro, främjar inneaktiviteter och lugnare tempo. Min sexåring har hittat på en ny lek. Igår byggde han en ny värld av lego hela dagen, och nu har han skapat en rad avsnitt på sitt äventyr som han leker runtom i hela lägenheten. Det är drama på liv och död mellan de onda och de goda, som ofta i sexåringars värld.

Han tycker om att ha en vuxen som “ankare” och anknytningspunkt när han leker. Mitt i sina vilda historier kan han komma in till mig i köket och dela något som hänt i dramat, eller be mig läsa för honom på den lista av “avsnitt” som han skapat till leken. Jag kan hålla på med något annat; tvätta, baka eller plocka, sitta och läsa, men om jag går för långt ifrån honom kommer han genast och ser var jag är eller ropar på mig. Så till synes inne i sin egen värld, men ändå medveten om var hans trygga bas befinner sig. Med de förutsättningarna är han lugn men intensiv, fokuserad och kreativ.

legoJag njuter av att se honom i sin lekprocess; minns känslan från min egen barndom av det där flödet av inspiration som bara kommer, när man får hålla på ifred i sin egen takt med leken. En kvalitet som jag försöker koppla upp mig på och vara i så ofta jag kan i min vardag, på jobbet och hemma. För vi skapar ju hela tiden. Oavsett yrke och vad vi ägnar våra dagar åt så skapar vi, det är inte på något sätt förbehållet de konstnärliga yrkena. Vi skapar våra liv, vårt föräldraskap, våra hem, projekt på jobbet, vi skapar våra nära relationer och vi skapar i våra så kallade hobbies.

När sonen var i fyraårsåldern blev det särskilt tydligt för mig hur stort hans behov av fri lek är, och hur viktigt det är för honom att få hålla på med den, utan att bli styrd av oss vuxna. Om vi hade bokat upp helgen med social samvaro med vänner och familj, eller utflykter, och både lördagen och söndagen var uppstyrda, reagerade min pojke med bestörtning: -Va? Ska vi bort idag med? Men då hinner ju inte jag LEKA!

Vi vuxna upplevde ju att vi hade lekt en massa; tagit med honom till parker och lekt, umgåtts med andra med barn, åkt på utflykt… Och han gillade allt det där, men det var inte samma sak som den fria leken. Vi lärde oss att vi måste skapa utrymme under ledig tid för hans fria lek. När vi gör det har vi ett harmoniskt och kreativt barn, som utstrålar att han är nöjd och glad. När han inte får vara inne i sitt eget kreativa rum tillräckligt mycket blir han trött, gnisslig och missnöjd.

Jag brukar ofta säga att barnen är våra bästa lärare, om vi bara lyssnar till vad de vill säga. De vet oftast vad de vill och behöver när de bara får utrymme att uttrycka det, och blir lyssnade på. Själv har jag ett stort behov av ensamhet, läsning, yoga och att få baka. Kompromissar jag bort den tid jag kan vara i stillhet eller skapa något för egen del, blir jag också trött, gnisslig och missnöjd, precis som mitt barn.

pannkakorSå nu i påsklovstider har sonen uttryckt mycket tydligt att han vill vara hemma några dagar och leka. Inte gå utanför dörren ens, bara hålla på i sin flödande lek. Någon del i mig höjer sin röst och säger: -Men borde vi inte gå ut och leka, röra på oss, åka och simma eller något annat påsklovsaktigt? Nä. Jag struntar i den rösten. Det är precis det här vi ska göra idag, medan regnet strilar därute. Sonen springer runt med sina rymdskepp, sina onda och goda legokrigare som rör sig mellan olika världar. När han blir hungrig steker jag högar av pannkakor. (Du som följer oss vet att de är ekologiska och glutenfria). Jag bakar och läser, emellanåt kommer han ut till mig i köket och berättar om sin lek, sedan springer han vidare.

Han äter pannkakor, och den tredje ska vara hans specialare; jag ska skära ut ett hjärta av pannkakan, och lägga hallonsylt på. Nu leker han vidare, men vill visst ta en paus och spela Labyrintspel med mig istället om en stund.

Tänk så många av oss vuxna som stressar omkring i våra vuxenliv och längtar tillbaka till det där kreativa, fria rummet vi hade som barn, och hittar det kanske i yogasalen eller meditationsrummet, på löprundan, semesterresan eller på dansgolvet. Det där rummet är ett tillstånd som du kan ta dig till närsomhelst, var du än är. Det är tillgången till det vi tränar på när vi andas på yogamattan eller mindfulnes-kursen. Det är i det inre rummet vi landar och återknyter kontakten med oss själva. Om du har barn omkring dig – låt barnen leda dig dit!

Önskar dig massor av fri lek och kreativt flöde, vad du än gör och var du än befinner dig.
Oj, nu får jag vara med i leken, nu blir det Labyrint!

A. Thor

Dagens lärdom från min 4-åring

Thursday, October 10th, 2013

Morgon. Egentligen en mycket bra morgon; frukost utan stress och påklädning i lagom takt. Pannkakor med lingon och barnprogram på TV. De senaste dagarna påpekar sonen minsta lilla skiftning i min röst. Så även denna dag, när jag börjar bli lätt stressad, klockan tickar och vi är på väg att gå.
-Mamma, nu tycker jag att du låter arg!
-Gör jag? Förlåt, det var inte meningen, jag är faktiskt inte alls arg. Men vi måste gå nu!
Vi klär på ytterkläder och går ut i trappen, han vill gå i trapporna men jag säger med emfas att nu har vi lite bråttom, idag tar vi hissen!
Protester. Och igen: -Nu tycker jag att du är dum, mamma, varför låter du så arg hela tiden?

Jag ser dig!


Jag tänker efter. Är jag arg? Irriterad? Kanske, men inte ett dugg på sonen och, det borde alls inte gå ut över honom att jag tänker på allt möjligt, är trött och har för många jobbtankar som snurrar i huvudet. Jag blir påmind om att han ser rakt igenom mig och fångar upp även det jag inte är medveten om via mitt kroppspråk, mitt tonfall och mitt ansiktsuttryck, och att han behöver känna att det jag säger och det jag “sänder ut” måste stämma överens för att han ska känna sig lugn och trygg. Bestämmer mig för att skärpa mig och andas och vara närvarande. Men under promenaden till dagis säger han det som jag sedan bär med mig hela dagen:

-Mamma, när du låter sådär arg när du pratar med mig känns det som att jag ska gå sönder.
-Som att du ska gå sönder?
-Ja.
-Det ska jag tänka på. Tack för att du berättade det för mig.

Vi skiljs åt och sedan tänker jag på alla gånger vuxna talar med hård och irriterad röst till barn, även små barn, utan att reflektera över hur det låter eller hur det tas emot. Och att barnen är så öppna och har svårt att värja sig, inte har lärt sig att tänka “hon har nog en dålig dag, det beror inte på mig”, så att det kan kännas som att de “går sönder”.

Och motsatsen – hur enkelt jag kan förmedla kärlek och värme till ett barn, bara genom att låta vänlig, se barnet i ögonen och lyssna på vad han eller hon säger. Sätta mig på huk så att vi får ögonkontakt, lyssna, spegla känslorna som kommer, bekräfta dem. Hur lätt det är att låta min vilja att förstå och bry mig spilla över till barnet. Och hur jag därmed sprider lugn och harmoni omkring mig stället för stress.

Så – utan att skuldbelägga någon vuxen, bara påminna mig själv och alla om detta enkla – när stressen kommer in i rummet försvinner kärleken och närvaron ut. Åtminstone känns det så för barnen.
Tack igen, fina son för att du är min bästa lärare!

A.Thor

Mamma, du ska VA här! – Om medveten närvaro i vardagen

Friday, September 14th, 2012

I morse tog 3-åringen sovmorgon. Trött efter hela veckan och förkylning på gång. Väl vaken och uppe gjorde vi rostade mackor på glutenfritt bröd med eko-leverpastej, hans favorit just nu. Bänkade vid bordet med varsin macka utspelar sig följande:

-Mamma, du ska äta din macka och INTE gå!
-Nej, jag ska inte gå
-Du ska INTE diska och INTE fixa med grejor.
-Ska jag sitta här hos dig?
-Ja, du ska VA här, inte gå!
-Ok, det gör jag gärna.

Så vi mumsar i oss våra mackor, jag är klar först. Sedan sitter vi tysta, sonen tuggar macka och melonbitar. Tystnad i köket och lugn breder ut sig. Han sitter och tänker på sitt, jag sitter och ser på honom och bara är. Minuterna går. Så skönt att jag blir rörd och nästan gråtfärdig. Och så tacksam. Tacksam över att han uttrycker vad han behöver, och att han påminner mig om den viktiga närvaron. Hur betydelsefullt det är, både för honom och mig, att få vara 100% närvarande och inte dela uppmärksamheten på olika saker samtidigt. Det är bra både för hjärnan och själen. Och inte minst för stressnivån. Något händer också i relationen med andra när vi ger av vår fulla närvaro. Vi får en djupare kontakt. Vi ser plötsligt varandra, när vi släpper alla tankar på vad som ska komma “sen”.

Det är så lätt att flänga omkring på mornarna mellan frukostfix, påklädning och andra måsten, och inte hinna se varandra innan dagen börjar. Sonen påminner mig om att medveten närvaro är något jag kan utöva varje dag, hela tiden, och att det är det som är meningen – även om en kurs i mindfulness kanske blir starten till en ny medvetenhet. Barnen lär oss vad de behöver såväl som att vara här och nu – om vi bara stannar upp och lyssnar på dem.

Så tack, son, för en underbar fredagsmorgon. Jag kom till jobbet efter dagislämning med ett leende på läpparna och lust att jobba. Det ska bli en skön helg!

I drömmarna flyger han med Tingeling

Monday, July 2nd, 2012

3-åringen hemma älskar filmen om Tingeling. Den handlar om en fiffig och praktiskt lagd liten älva som under filmens gång lär sig att upptäcka sina talanger och förmågor och leva i samklang med dem. Sonen ser givetvis inte denna nivå av historien än, utan är helt förtrollad av älvans förmåga att flyga och vifta med sitt trollspö så att det glittrar och gnistrar. På kvällarna säger han: -Jag vill träffa Tingeling, jag vill flyga! Jag ska flyga med pappa och mamma och Tingeling! När kommer hon?

Jag säger att Tingeling kommer nog när du sover, då kan ni flyga tillsammans i drömmen! Men han nöjer sig inte med det, hon ska komma på riktigt, han väntar otåligt och viftar med sin lilla arm som med ett trollspö för att illustrera hur mycket magiskt stoft de ska sprida överallt, han och Tingeling.

Jag har inte hjärta att säga att Tingeling bara finns i en film, och inte på riktigt. De magiska åren går så fort, och tids nog kommer han troligen att få höra från olika håll att älvor inte finns på riktigt och att allt i sagorna bara är fantasi. Jag försöker kliva in hans föreställningsvärld och dela den så mycket jag kan och aldrig avfärda hans inre bilder och tankar, i förhoppningen att han som vuxen kommer att ha kvar förmågan att fantisera och en rik inre värld, parallellt med en stadig förankring i den verklighet som vi kan se och mäta. Det är i den inre världen vi kliver in för att hitta på nytt, föreställa oss nya uppfinningar och idéer, skapa konst av olika slag. Kan vi inte föreställa oss något bortom det redan mätbara kan vi inte heller utveckla varken oss själva eller världen.

Jag läste om en familj som började varje dag med att ligga kvar en stund i sängen och dela nattens drömmar med varandra innan de började sin dag. Jag ser fram emot när sonen börjar berätta om vad hans nattliga drömmar innehåller. Då ska jag ta mig en stund varje morgon och lyssna på de bilder och symboler han vill dela med sig av. Kanske jag får höra om hur det är när han är ute och flyger med Tingeling?

A.Thor

Samsovning – ett sätt att skapa trygghet

Friday, September 10th, 2010

Häromdagen var vi och gungade, sonen och jag. Som vanligt rörde sig samtalet med de andra föräldrarna kring sömn, mat, och den motoriska utvecklingen hos respektive barn. Men mest om sömn. En mamma stönade hålögt om ständig trötthet och hur jobbigt det är att bli avbruten under djupsömn natt efter natt. Hon frågade hur min son sover och jag konstaterade att han sover bra. Numera hela nätterna utan nattmål, fast ofta i min armhåla efter halva natten. -Ja, man försöker ju vara principfast, sa den andra mamman. -Hon får sova i sin egen säng, men en natt var hon så ledsen och gick inte att trösta, och vi la henne mellan oss i dubbelsängen och då sov hon hela natten som en stock!
Jag tänkte när jag gick därifrån att barn är de klokaste som finns. De talar oftast om precis vad de vill om vi bara är kloka nog att lyssna och slutar hänga upp oss på underliga teorier. Jag tror att min son kommer att säga till när han vill ha eget rum, sova helt själv eller inte bli sjungen till sömns. Tills dess finns jag tillgänglig och han får sova i mina armhåla när han vill, även om det blir lite obekvämt för mig. Heja kloka barnen!

A. Thor