Arkiv för ‘Psykologi’

Steka pannkakor till Legokrigaren

Saturday, April 2nd, 2016

paskliljaDet är påsklov, och det regnar i Stockholm. Vi hör inte till dem som dragit till fjällen, utan stannat hemma för några lediga dagar. Regnet ger lugn och ro, främjar inneaktiviteter och lugnare tempo. Min sexåring har hittat på en ny lek. Igår byggde han en ny värld av lego hela dagen, och nu har han skapat en rad avsnitt på sitt äventyr som han leker runtom i hela lägenheten. Det är drama på liv och död mellan de onda och de goda, som ofta i sexåringars värld.

Han tycker om att ha en vuxen som “ankare” och anknytningspunkt när han leker. Mitt i sina vilda historier kan han komma in till mig i köket och dela något som hänt i dramat, eller be mig läsa för honom på den lista av “avsnitt” som han skapat till leken. Jag kan hålla på med något annat; tvätta, baka eller plocka, sitta och läsa, men om jag går för långt ifrån honom kommer han genast och ser var jag är eller ropar på mig. Så till synes inne i sin egen värld, men ändå medveten om var hans trygga bas befinner sig. Med de förutsättningarna är han lugn men intensiv, fokuserad och kreativ.

legoJag njuter av att se honom i sin lekprocess; minns känslan från min egen barndom av det där flödet av inspiration som bara kommer, när man får hålla på ifred i sin egen takt med leken. En kvalitet som jag försöker koppla upp mig på och vara i så ofta jag kan i min vardag, på jobbet och hemma. För vi skapar ju hela tiden. Oavsett yrke och vad vi ägnar våra dagar åt så skapar vi, det är inte på något sätt förbehållet de konstnärliga yrkena. Vi skapar våra liv, vårt föräldraskap, våra hem, projekt på jobbet, vi skapar våra nära relationer och vi skapar i våra så kallade hobbies.

När sonen var i fyraårsåldern blev det särskilt tydligt för mig hur stort hans behov av fri lek är, och hur viktigt det är för honom att få hålla på med den, utan att bli styrd av oss vuxna. Om vi hade bokat upp helgen med social samvaro med vänner och familj, eller utflykter, och både lördagen och söndagen var uppstyrda, reagerade min pojke med bestörtning: -Va? Ska vi bort idag med? Men då hinner ju inte jag LEKA!

Vi vuxna upplevde ju att vi hade lekt en massa; tagit med honom till parker och lekt, umgåtts med andra med barn, åkt på utflykt… Och han gillade allt det där, men det var inte samma sak som den fria leken. Vi lärde oss att vi måste skapa utrymme under ledig tid för hans fria lek. När vi gör det har vi ett harmoniskt och kreativt barn, som utstrålar att han är nöjd och glad. När han inte får vara inne i sitt eget kreativa rum tillräckligt mycket blir han trött, gnisslig och missnöjd.

Jag brukar ofta säga att barnen är våra bästa lärare, om vi bara lyssnar till vad de vill säga. De vet oftast vad de vill och behöver när de bara får utrymme att uttrycka det, och blir lyssnade på. Själv har jag ett stort behov av ensamhet, läsning, yoga och att få baka. Kompromissar jag bort den tid jag kan vara i stillhet eller skapa något för egen del, blir jag också trött, gnisslig och missnöjd, precis som mitt barn.

pannkakorSå nu i påsklovstider har sonen uttryckt mycket tydligt att han vill vara hemma några dagar och leka. Inte gå utanför dörren ens, bara hålla på i sin flödande lek. Någon del i mig höjer sin röst och säger: -Men borde vi inte gå ut och leka, röra på oss, åka och simma eller något annat påsklovsaktigt? Nä. Jag struntar i den rösten. Det är precis det här vi ska göra idag, medan regnet strilar därute. Sonen springer runt med sina rymdskepp, sina onda och goda legokrigare som rör sig mellan olika världar. När han blir hungrig steker jag högar av pannkakor. (Du som följer oss vet att de är ekologiska och glutenfria). Jag bakar och läser, emellanåt kommer han ut till mig i köket och berättar om sin lek, sedan springer han vidare.

Han äter pannkakor, och den tredje ska vara hans specialare; jag ska skära ut ett hjärta av pannkakan, och lägga hallonsylt på. Nu leker han vidare, men vill visst ta en paus och spela Labyrintspel med mig istället om en stund.

Tänk så många av oss vuxna som stressar omkring i våra vuxenliv och längtar tillbaka till det där kreativa, fria rummet vi hade som barn, och hittar det kanske i yogasalen eller meditationsrummet, på löprundan, semesterresan eller på dansgolvet. Det där rummet är ett tillstånd som du kan ta dig till närsomhelst, var du än är. Det är tillgången till det vi tränar på när vi andas på yogamattan eller mindfulnes-kursen. Det är i det inre rummet vi landar och återknyter kontakten med oss själva. Om du har barn omkring dig – låt barnen leda dig dit!

Önskar dig massor av fri lek och kreativt flöde, vad du än gör och var du än befinner dig.
Oj, nu får jag vara med i leken, nu blir det Labyrint!

A. Thor

10 dagars tystnad på ett Vipassana meditationsretreat – kan det vara något?

Friday, July 4th, 2014

VitaVeras medarbetare Mikael Pestel var på sitt första Vipassana-retreat i våras. Här delar han med sig av sina upplevelser.

-Seriöst, ska du stirra in i en vägg i 10 dagar? Du kommer ju bli sjukt uttråkad. Och ni får inte prata eller titta på varandra, ingenting, allvarligt?
– Asså, jag skulle bli helt galen. Micke du kommer inte kunna vara tyst en hel dag!

MeditationSå lät många av kommentarerna innan jag åkte. Även om jag varit på meditationsretreat tidigare, är 10 dagar en ganska lång tid. Ju närmare dagen-D kom, desto mer växte min oro, även om jag ändå var ganska lugn och grundad. Jag funderade rätt mycket på kommentarerna. Min yrkesroll inom försäljning och affärsutveckling exempelvis, innefattar ju att bygga relationer och de som känner mig vet att jag kan prata både mycket, intensivt och passionerat. Trots detta var tystnad under lång tid aldrig något problem för mig.

Nu i efterhand är jag oerhört tacksam att jag fått möjlighet att ha varit där och jag är glad att mina vänner Magdalena Mecweld och partnern Mats berättat så inlevelsefullt och kärleksfullt om olika Vipassanaretreats de varit på runt om i världen. Inspiration är viktigt. Det är en fantastisk känsla att ha gått djupare än någonsin i mitt undermedvetna. Jag känner mig mer hållen, mindre självupptagen och kan vila mer i att allt är som det är, lite mindre oro och rädsla, lite mer förtröstan och kärlek.
Jag är också rejält tacksam för att ha lärt mig Yin-Yoga av Magdalena. Möjligheten att sträcka ut sätesmusklerna efter en dag med 10 timmars meditation var rena himmelriket! Vid vissa tillfällen ville jag bara slita av mig ena benet och äntligen bli kvitt den där gnagande smärtan – som något förbannat rovdjur gnagde och slet i sätesmuskeln.

Vad är Vipassana?
Så vad är då Vipassanameditation och varför i hela friden vill man utsätta sig för total tystnad i 10 dagar? Vad det handlar om är att under 10 dagar ta bort all distraktion från omvärlden för att kunna fokusera inåt och rena sitt ”mind”. (Jag tycker inte det finns något bra svenskt ord som fångar upp begreppet ”mind” – en kombination av sinne, tanke och ande) För mig var dessa 10-dagar ett träningsläger för mitt ”mind”.
Vipassana betyder ”att se verkligheten som den är”. Det är ingen intellektuell övning utan istället en upplevelsebaserad kunskap som man tillgodogör sig. Personligen tilltalas jag mycket av den avskalade, mer vetenskapliga framtoningen av Vipassana. Hela tiden betonas det att detta är en metod som Guatama Buddha återupptäckte för 2500 år sedan. Att denna metod sedan gav upphov till Buddhism, det är en helt annan sak. Vipassana har inget med religion eller sekterism att göra, helt fritt från dogmatisk prägel alltså. Vipassana passar ateister, kristna, muslimer, judar, buddhister o.s.v. ”Tro inte på vad jag eller någon annan säger. Ta reda på det själv” är ett klokt budskap, en attityd som tilltalar mig mycket. Jag som i och för sig älskar ritualer och symboler insåg när jag satt på min meditationskudde, att de faktiskt står i vägen för min egen inre resa och min observation. Vi är alla olika men detta är sant för mig.

Den grundläggande filosofin är att ingenting är beständigt och att allt som uppstår och föds, kommer obönhörligen att försvinna och dö. När vi tänker på behagliga saker och härliga sensationer såsom en härlig sommardag, dans och glädje, sex, god mat o.s.v. så vill vi inte att det ska ta slut, eller hur? Vi vill liksom förlänga det härliga. Det är ju inget fel i det. Men när vi börjar jaga det härliga och oroa oss för att det ska ta slut och våra liv blir tomma om vi inte har det där lilla extra, då blir vårt begär plötsligt följt av oro och lidande. Begäret tar oss bort ifrån det enda verkliga som finns – nuet. Vad händer om jag mister min familj? Vad händer om jag mister mina pengar? Vad händer om hon inte älskar mig längre? Tänk om det regnar på vår solsemester? Så flyr vi in i ”shopping and fucking”, in i the Matrix, in i ”ignorance”.
På samma sätt är det med våra obehagliga tankar och rädslor. Här är det ju en lättnad att inse att min smärta inte kommer vara för evigt. Vi börjar dock undvika obehag och smärta och glömmer att man aldrig kan känna glädje om man inte kan känna smärta och sorg. Antingen är man öppen eller inte. Livet kommer alltid att vara fyllt av smärta, det är ofrånkomligt. Istället för att fly det obehagliga lär jag mig att observera det med ett stilla ”mind” under meditationen.

Lavendelfält”Smärta är ofrånkomlig men lidandet är frivilligt” säger ett känt Buddhistiskt citat. Det vi övar oss på i Vipassanameditation är att inte reagera på de behagliga eller obehagliga sensationer som uppstår i kroppen. Istället noterar vi dem just som sensationer och låter dem vara i vetskap att de kommer att försvinna. Vi accepterar verkligheten som den är. I kroppen finns våra känslor lagrade på cellnivå och dessa kommer upp från vårt undermedvetna och manifesteras som kroppsliga sensationer under meditationen. Känslorna på cellnivå är tidigare lagrade händelser från vårt liv, behagliga likväl som obehagliga. Genom att bara notera och inte reagera på sensationerna som uppkommer, så börjar vi rena vårt ”mind” och må bättre. Jag kände en fantastisk känsla under meditationen, och gör det fortfarande i skrivande stund, av autenticitet och äkthet. Känslan är bortom ”bra” och ”dåligt”, den är bara äkta. Äkta bara är! Här finns en annan typ av genuin lycka tycker jag mig se, en lycka som inte är beroende av yttre ting.

På Retreatet
En retreat är ju som ett träningsläger. Vi övar upp vår koncentrationsförmåga under ett antal dagar för att sedan börja jobba. Jag vill inte berätta vad gör i detalj för det förtar upplevelsen om du inte gjort någon Vipassana innan. Vi var ca 60-70 personer, hälften kvinnor och hälften män som levde uppdelade. Vissa verkar ha upplevt emotionell utrensning, jag hörde både snyftningar och skratt i lokalen. Jag själv hade knän som kändes som de skulle sprängas och djävulsk smärta i ena sätesmuskeln. Andra tyckte det var jobbigt att gå upp 4 på morgonen, eller äta väldigt lite mat. Vi är alla olika och reagerar på olika saker. Min utmaning var att jag hade ganska svårt att sitta en timme utan att byta sittställning och det var en utmaning och bra övning att inte reagera utan försöka andas igenom det jobbiga med ett lugnt sinne.

Efter retreatet
Vissa människor flyr till retreats då de inte klarar av vardagen hemma. För mig gäller det att i vardagen försöka leva och praktisera de sanningar som uppstått under meditation, d.v.s. att praktisera allt i relation med andra människor.
När man hamnar i konflikt är det ett utmärkt tillfälle att praktisera. Jag kan observera hur irritation och ilska byggs upp i kroppen och hur andningen blir snabbare. Sedan inser jag att detta kommer försvinna och att jag inte behöver reagera, vilket är oerhört befriande! Jag kan ”bära” obehaget utan reaktion och då försvinner det snabbare.
När jag istället är mitt uppe i något njutningsfyllt och inser att detta kommer ta slut, kan jag öva mig att släppa begäret och bara vara i nuet. Detta gör faktiskt njutningen ännu mer njutningsfylld, paradoxalt nog. ”The power of now”, helt enkelt. Jag kan plötsligt vara mer i nuet, känna mer kontroll när jag släpper kontrollen och uppleva mer genuin lycka när jag inte försöker vara lycklig. Bliss!!

Är Vipassana något för dig?

Jag rekommenderar verkligen en 10-dagars Vipassana varmt till alla. Härligt, jobbigt och framförallt en genuin upplevelse fylld av insikter. Om du redan håller på med yoga, annan meditation eller är intresserad av personlig utveckling och går i någon typ av samtalsterapi, kan jag säga att Vipassana gifter sig väl med detta. Läs mer på www.dhamma.org/. Här några bra boktips: Finn kärlek genom mindfulness, eller Vipassana-meditation som den lärs ut av Goenka.

Det är nu det händer
Att iaktta sensationer handlar om att hela tiden öva oss i att vara i nuet. Dåtiden är borta och förbi. Framtiden har inte hänt ännu. Även om vi planerar för framtiden, så är det fortfarande nuets förväntningar och rädslor inför framtiden. Riktig genuin lycka ligger i att leva i nuet. Här föds också min insikt att jag själv är ansvarig för hur jag mår. Visst, jag kan bli sjuk, invalidiserad eller vinna 100 miljoner på lotto. Vad som än händer, är det enda jag kan göra att välja hur jag ska förhålla mig till det som händer. Att lägga ut att ansvaret på något annat eller någon annan skapar bara lidande och tömmer mig på kraft. När jag slutar projicera ut ansvaret för mitt välbefinnande eller lidande på någon annan får jag plötsligt ett stort stycke ansvar i mitt knä. Det kan ju kännas tungt men med ansvaret kommer också makt och kraft att förändra. Som sagt, smärta är ofrånkomligt men lidandet är frivilligt.

Men för tusan, tro inte på vad jag säger, sätt dig på meditationskudden själv och ta reda på hur verkligheten är för dig.
Kärlek!

M. Pestel

Panikångest – kan vara början på en förändring

Thursday, October 4th, 2012

Den senaste veckan har jag mött flera personer som lider av panikångest. Får svårt att andas, en känsla av tryck över bröstet, eller vaknar upp mitt i natten med andnöd och spinnande tankar. Skrämmande att uppleva, och det väcker naturligtvis frågor. Varför? Vad är det som händer med mig? Är jag sjuk? Håller jag på att dö?

En hjärtläkare jag talade med beskrev att det är mycket vanligt att folk kommer till akuten med denna typ av upplevelse. Man tar alla prover – och allt ser bra ut. Oftast en lättnad för patienten, men frågan kvarstår ofta: Vad är det då för fel?

Om man uteslutit alla eventuella medicinska problem med lunga, hjärta eller att man varit med om ett trauma, kan man då fundera över sin livssituation – är jag stressad? Har det hänt något i livet nyligen som ligger som en oro och mal i kroppen? Är det känslor som inte fått komma till uttryck? Ofta trycker vi tillbaka känslor, för att de är svåra att hantera eller för att det inte passar sig att uttrycka dem när de kommer – ilska, sorg, frustration. Men känslor behöver komma och gå, de flödar genom vårt system och sätter igång en mängd reaktioner i kroppen. Om till exempel sorg och gråt får utlopp när det kommer över dig, klingar gråten av efter ett tag, smärtan försvinner och ny energi kommer åter. Det är dessa vågor av känslor som kommer, når full styrka, och sedan klingar av som man kan observera under meditation till exempel.

Starka känslor kan kännas oerhört skrämmande om man inte är van vid dem, eller inte har fått hjälp att hantera dem. Då kan det kännas lättare att svälja hårt och avleda uppmärksamheten med något annat, för att få känslorna att försvinna. Vi människor är då underfundigt konstruerade. Vips kan känslorna förvandlas till ångest och tryck över bröstet, för de måste hitta någon väg UT! Och kroppen uttrycker istället det som medvetandet helst vill ska försvinna.

Man kan också fundera på om ångesten är ett uttryck för att man är långt ifrån sig själv, inte trivs med tillvaron i stort; arbete, relationer, livsstil. Då kan kroppen ge symtom som vi sedan får försöka tolka. Att döva ångesten med medicin, droger eller alkohol kan vara en skön lindring för stunden. Vill du få reda på vad ångesten egentligen står för behövs ibland ett djupare detektivarbete.

Och om ångesten slår till längs vägen, hör då hjärtläkarens ord: -Det här är inte farligt! Du kommer inte att dö!
Säg de orden till dig själv, medan du andas lugnt!
Det är inte farligt, och det finns vägar ut ur paniken.
Samtal kan vara en väg. Med en vän, en terapeut, en präst, någon som ser dig.
Bara den vetskapen kan vara lugnande.

Om sjukskrivning, diagnoser, själens längtan och att hitta sin egen vilja

Wednesday, September 19th, 2012

Häromdagen mötte jag en kvinna som jag tänkte mycket på efteråt.

Vi började tala om kost, matvanor och frågor kring stress och sömn. Ganska snart kom vi in på livsstil, jobb, stressnivå och annat som kan påverka så att mage och näringsupptag inte funkar som det ska.

Hon berättar om hur sjukskrivningen för många år sedan bara blev längre och längre. Hur hon blev isolerad. Inte orkade eller vågade ta kontakt med folk längre. Att hon egentligen inte borde blivit sjukskriven, för det var mer att hon inte trivdes där hon var. Inte hade en aning om vad hon egentligen ville. Hur hon så småningom hamnar inom psykiatrin, psykologer och psykiatrer som ska bedöma henne. Så småningom ställs diagnoser. Hon känner inom sig ett tvivel på diagnoserna hon får, men säger ingenting och plötsligt… är hon sjukpensioär. Drygt 40 år gammal.

Jag funderar på hur många människor som hamnat i liknande situationer – hamnat på ett jobb som är helt fel och tappat livsgnistan på vägen. Inte haft en aning om vad som får hjärtat att sjunga, vad man egentligen VILL med sitt liv. Med jobbet och med livet i övrigt. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget – såklart finns det människor som inte klarar stressen och det sociala spelet på en arbetsplats – men det kan också bli en återvändsgränd att bli sjukskriven långa perioder utan rätt stöd.

Kanske den som inte vet vad han eller hon VILL behöver hjälp att våga drömma. Både stort och smått. Om viljan är svår att komma i kontakt med flyter lätt livet iväg som en tvål i vått handfat; utan mål och hit och dit. Den som känner sig osäker på sin plats i tillvaron, syftet med livet och meningen med det hela, kan behöva stöd att faktiskt känna rätten att existera, fullt ut, och ta sin plats på jorden.

Roberto Assagioli som skapade Psykosyntes menade att viljan är människan mest centrala funktion. Massimo Roselli, lärare på Psykosyntesakademin talar om själens grundläggande rättigheter, som när vi blir berövade dem skapar depression och s k psykopatologi. Att återta rättigheterna blir att återta livet – och hälsan!