Arkiv för ‘Psykosyntes’

Trädgårdsterapi – om förändring

Friday, July 22nd, 2022

Man dör några gånger medan man lever, symboliskt i alla fall. Intressen, relationer, livsfaser dör ut och ersätts av något nytt. Vi är i ständig förändring och kan bara förhålla oss till det. Världen omkring oss är aldrig statisk heller. Det vi tror är beständigt är i ständig förändring, men ibland i så långsamma cykler att det inte märks. Till exempel landhöjningen efter senaste istiden. Den pågår än. De där klipporna vid havet som ser ut att vara stilla och fasta, även de rör sig alltså, om än ytterligt långsamt. Ingenting står helt enkelt still.

Jag möter ibland människor som mår dåligt av förändringar, och vill hålla kvar i det som är invant och bekant. När en relation tar slut, eller en familjemedlem dör blir förändringen dramatisk och oåterkallelig. Men det kan också handla om att våga göra slut med det där jobbet där man inte trivs, innan det äter upp en och ledan eller utbrändheten är ett faktum. Där längtan finns efter ett annat liv, men det bekanta känns så tryggt att det är omöjligt att ta språnget. Där kan ångest eller depression bli ett symtom.

Om vi för en stund låter bli att se depressionen som en sjukdom, och istället som ett symtom på att något som behöver dö bort hålls kvar, och hindrar det nya från att växa fram. Då ser vi de svåra känslorna och tankarna i ett annat ljus. Kanske en del av dig är redo för något nytt, men en annan del i dig vill hålla fast vid tryggheten, och de två inre positionerna hamnar i kamp med varandra?

När vi sitter fast kan det hjälpa att byta perspektiv för att komma loss. Ett sätt är att vistas i naturen. Livet i stan kan skapa en illusion av att allt är detsamma året om, för skiftningarna märks inte när man mest är inomhus och bara ser ett och annat träd i parker och odlingar.

Just nu ägnar jag mig åt egen trädgårdsterapi, och dessa funderingar dök upp medan jag planterade i en pallkrage och rensade i en annan. I trädgården blir jag varje dag påmind om detta ständiga flöde av förändring; inom oss och omkring oss, i miljön som omsluter oss. Ingen dag är den andra lik i odlingarna. Tomatplantorna blommar, och några dagar senare har blommorna omvandlats till frukter. Jag sår några fröer i en liten burk, och veckor senare är de små plantor med egna liv och utvecklingsprocesser.

De små timjan-fröna som jag omsorgsfullt duschade med vatten varje dag i februari växer nu utomhus och ger ljuvlig doft och smak till maten. När sommaren går mot sitt slut är det dags att skörda dem och torka för vintern. Och jag kan inte göra något för att stoppa den processen. Om jag lämnar plantorna kvar därute kommer de att frysa sönder i snön och kryddorna har vuxit förgäves. De har sin cykel av grodd, växande och död, och det är precis som det ska vara.

Roberto Assagioli som skapade psykosyntes hade en modell med en skala där “förändring” var i ena ytterkanten och “bibehållande” i den andra änden. När vi studerade psykosyntes fick vi utforska var vi befann oss på den där skalan. Just nu i livet, och som personer. I ytterkanterna, med extremt flöde av förändring, eller fast som en klippa i bibehållande av status quo? Någonstans där emellan? Lite olika beroende på? Jag återkommer då och då till den modellen, och tar ibland upp den i möte med klienter.

Hur har du det med föränding? Säger du ja och omfamnar den, eller spjärnar du emot för att hålla kvar? Eller finns den inre konflikten mellan olika behov även i dig? Finns ett driv inifrån att förändra, eller får du förhålla dig till yttre förändringar?

I trädgården har jag fått förhålla mig till sniglarna som mumsar på mina zucchini, och förändra för att inte förlora hela min skörd. Ibland har vinden tagit i så att tomatplantorna har behövt flyttas till lä. Man får samarbeta med det oundvikliga, liksom. Samtidigt finns drivet att så och så, för att få uppleva glädjen att ur ett litet frö kan det komma så mycket skönhet och godsaker.

Precis som hur en enda liten idé kan vara starten på en helt ny fas i livet. En ny flik öppnar sig, där nya möjligheter kan sippra in. Tar du dem när de kommer, eller tänker du att du ska “ta det sedan, när du har tid?”

Jag fortsätter att observera flödet av liv i trädgården, och inspireras av den. Tar ett steg närmare, och blir till en del av den. Där kan nya idéer frodas.

Om sjukskrivning, diagnoser, själens längtan och att hitta sin egen vilja

Wednesday, September 19th, 2012

Häromdagen mötte jag en kvinna som jag tänkte mycket på efteråt.

Vi började tala om kost, matvanor och frågor kring stress och sömn. Ganska snart kom vi in på livsstil, jobb, stressnivå och annat som kan påverka så att mage och näringsupptag inte funkar som det ska.

Hon berättar om hur sjukskrivningen för många år sedan bara blev längre och längre. Hur hon blev isolerad. Inte orkade eller vågade ta kontakt med folk längre. Att hon egentligen inte borde blivit sjukskriven, för det var mer att hon inte trivdes där hon var. Inte hade en aning om vad hon egentligen ville. Hur hon så småningom hamnar inom psykiatrin, psykologer och psykiatrer som ska bedöma henne. Så småningom ställs diagnoser. Hon känner inom sig ett tvivel på diagnoserna hon får, men säger ingenting och plötsligt… är hon sjukpensioär. Drygt 40 år gammal.

Jag funderar på hur många människor som hamnat i liknande situationer – hamnat på ett jobb som är helt fel och tappat livsgnistan på vägen. Inte haft en aning om vad som får hjärtat att sjunga, vad man egentligen VILL med sitt liv. Med jobbet och med livet i övrigt. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget – såklart finns det människor som inte klarar stressen och det sociala spelet på en arbetsplats – men det kan också bli en återvändsgränd att bli sjukskriven långa perioder utan rätt stöd.

Kanske den som inte vet vad han eller hon VILL behöver hjälp att våga drömma. Både stort och smått. Om viljan är svår att komma i kontakt med flyter lätt livet iväg som en tvål i vått handfat; utan mål och hit och dit. Den som känner sig osäker på sin plats i tillvaron, syftet med livet och meningen med det hela, kan behöva stöd att faktiskt känna rätten att existera, fullt ut, och ta sin plats på jorden.

Roberto Assagioli som skapade Psykosyntes menade att viljan är människan mest centrala funktion. Massimo Roselli, lärare på Psykosyntesakademin talar om själens grundläggande rättigheter, som när vi blir berövade dem skapar depression och s k psykopatologi. Att återta rättigheterna blir att återta livet – och hälsan!

Skrivartips till Camilla Läckberg från en terapeut

Wednesday, July 18th, 2012

Nu är det sommar, äntligen. Jag byter ut facklitteraturen mot några deckare; svärmor brukar förse mig med dem när jag blir lässugen. Lagom lättsmält och avkopplande, och samtidigt får jag alltid idéer när jag läser. Deckarförfattarna är ofta bra på att spegla sin samtid. Denna regniga juli plöjer jag Camilla Läckberg, hennes tre senaste böcker om mord och intriger i Fjällbacka. Förutom morden i nutid, som skickligt vävs samman med händelser i dåtid, är historierna fulla av personliga katastrofer; barn som dör, bilolycka som leder till dött foster och död, förtvivlande föräldrar som gör vad de kan för att lappa ihop sina liv och gå vidare i sina förhållanden. Cancersjukdom och hur det påverkar familjemedlemmar. Utsatta barn som genomlider de hemskaste grymheter hos fosterförädrar eller egna föräldrar.

Det är starka känslor och våldsamma reaktioner. Och det är ju inget konstigt med det; katastrofer ger våldsamma reaktioner i både psyke och kropp. Det som slår mig efter att ha läst några av böckerna är att ingen av dessa drabbade människor får någon hjälp att bearbeta sina svåra upplevelser. De får vård och blir ihoplappade fysiskt, de får stöd och kärlek av sina nära, men ingen av dem får krishjälp av psykolog, kurator eller terapeut. Ingen av dessa krisande människor söker heller självmant hjälp att hantera alla sina känslor och tankar.

Kanske blir det helt enkelt mer dramatiskt så, för vad händer? Jo, smärta som är omöjlig att hantera måste tryckas undan. Gömmas i psykets mörkaste vrår för att inte förtära individen helt. Såren göms undan och man lägger kanske locket på. Det sägs att “tiden läker alla sår”. Dessvärre är det inte sant med alla sår – ofta kapslas de snarare in och ju längre tiden går och desto mer psykisk ärrvävnad som lagts ovanpå, desto mer underliga beteenden börjar människor med, för att slippa komma i kontakt med smärtan och såret. Det blir psykopatologi. Det utsatta barnet växer upp och är inte i kontakt med sina känslor alls. Eller agerar ut dem på ett destruktivt sätt. Eller den som förlorat en älskad vågar aldrig älska mer, av rädsla för smärtan, och väljer ensamhet och bitterhet.

Det finns en annan väg att gå. Det finns läkning att finna bortom smärtan. Men då måste man våga se den i vitögat, och det behövs ett vittne som med närvaro och omtanke vågar vara där, tillsammans i smärtan. Det kan vara en god vän, en förälder, en terapeut eller en präst – medmänsklig hjälp kan ha många ansikten – men det finns hjälp att få!

Så, Camilla, jag är nyfiken på hur dina historier skulle se ut om karaktärerna fick hjälp med sin ångest, smärta och rädsla. Om jag som läsare fick vara med när poliserna som möter död och katastrof får psykologhjälp eller handledning för att hantera allt de varit med om. Om jag fick läsa om ett kärleksfullt omhändertagande inom vården av en kvinna som förlorat ett barn. Jag är nyfiken på hur du skulle gestalta det – och jag som läsare skulle känna hoppfullheten växa av att människorna är inte ensamma – det finns stöd och hjälp att få, mitt i krisen.

Varma hälsningar i sommarregnet,
A. Thor