Dagens lärdom från min 4-åring

Morgon. Egentligen en mycket bra morgon; frukost utan stress och påklädning i lagom takt. Pannkakor med lingon och barnprogram på TV. De senaste dagarna påpekar sonen minsta lilla skiftning i min röst. Så även denna dag, när jag börjar bli lätt stressad, klockan tickar och vi är på väg att gå.
-Mamma, nu tycker jag att du låter arg!
-Gör jag? Förlåt, det var inte meningen, jag är faktiskt inte alls arg. Men vi måste gå nu!
Vi klär på ytterkläder och går ut i trappen, han vill gå i trapporna men jag säger med emfas att nu har vi lite bråttom, idag tar vi hissen!
Protester. Och igen: -Nu tycker jag att du är dum, mamma, varför låter du så arg hela tiden?

Jag ser dig!


Jag tänker efter. Är jag arg? Irriterad? Kanske, men inte ett dugg på sonen och, det borde alls inte gå ut över honom att jag tänker på allt möjligt, är trött och har för många jobbtankar som snurrar i huvudet. Jag blir påmind om att han ser rakt igenom mig och fångar upp även det jag inte är medveten om via mitt kroppspråk, mitt tonfall och mitt ansiktsuttryck, och att han behöver känna att det jag säger och det jag “sänder ut” måste stämma överens för att han ska känna sig lugn och trygg. Bestämmer mig för att skärpa mig och andas och vara närvarande. Men under promenaden till dagis säger han det som jag sedan bär med mig hela dagen:

-Mamma, när du låter sådär arg när du pratar med mig känns det som att jag ska gå sönder.
-Som att du ska gå sönder?
-Ja.
-Det ska jag tänka på. Tack för att du berättade det för mig.

Vi skiljs åt och sedan tänker jag på alla gånger vuxna talar med hård och irriterad röst till barn, även små barn, utan att reflektera över hur det låter eller hur det tas emot. Och att barnen är så öppna och har svårt att värja sig, inte har lärt sig att tänka “hon har nog en dålig dag, det beror inte på mig”, så att det kan kännas som att de “går sönder”.

Och motsatsen – hur enkelt jag kan förmedla kärlek och värme till ett barn, bara genom att låta vänlig, se barnet i ögonen och lyssna på vad han eller hon säger. Sätta mig på huk så att vi får ögonkontakt, lyssna, spegla känslorna som kommer, bekräfta dem. Hur lätt det är att låta min vilja att förstå och bry mig spilla över till barnet. Och hur jag därmed sprider lugn och harmoni omkring mig stället för stress.

Så – utan att skuldbelägga någon vuxen, bara påminna mig själv och alla om detta enkla – när stressen kommer in i rummet försvinner kärleken och närvaron ut. Åtminstone känns det så för barnen.
Tack igen, fina son för att du är min bästa lärare!

A.Thor

Skriv en kommentar