Skrivartips till Camilla Läckberg från en terapeut

Nu är det sommar, äntligen. Jag byter ut facklitteraturen mot några deckare; svärmor brukar förse mig med dem när jag blir lässugen. Lagom lättsmält och avkopplande, och samtidigt får jag alltid idéer när jag läser. Deckarförfattarna är ofta bra på att spegla sin samtid. Denna regniga juli plöjer jag Camilla Läckberg, hennes tre senaste böcker om mord och intriger i Fjällbacka. Förutom morden i nutid, som skickligt vävs samman med händelser i dåtid, är historierna fulla av personliga katastrofer; barn som dör, bilolycka som leder till dött foster och död, förtvivlande föräldrar som gör vad de kan för att lappa ihop sina liv och gå vidare i sina förhållanden. Cancersjukdom och hur det påverkar familjemedlemmar. Utsatta barn som genomlider de hemskaste grymheter hos fosterförädrar eller egna föräldrar.

Det är starka känslor och våldsamma reaktioner. Och det är ju inget konstigt med det; katastrofer ger våldsamma reaktioner i både psyke och kropp. Det som slår mig efter att ha läst några av böckerna är att ingen av dessa drabbade människor får någon hjälp att bearbeta sina svåra upplevelser. De får vård och blir ihoplappade fysiskt, de får stöd och kärlek av sina nära, men ingen av dem får krishjälp av psykolog, kurator eller terapeut. Ingen av dessa krisande människor söker heller självmant hjälp att hantera alla sina känslor och tankar.

Kanske blir det helt enkelt mer dramatiskt så, för vad händer? Jo, smärta som är omöjlig att hantera måste tryckas undan. Gömmas i psykets mörkaste vrår för att inte förtära individen helt. Såren göms undan och man lägger kanske locket på. Det sägs att “tiden läker alla sår”. Dessvärre är det inte sant med alla sår – ofta kapslas de snarare in och ju längre tiden går och desto mer psykisk ärrvävnad som lagts ovanpå, desto mer underliga beteenden börjar människor med, för att slippa komma i kontakt med smärtan och såret. Det blir psykopatologi. Det utsatta barnet växer upp och är inte i kontakt med sina känslor alls. Eller agerar ut dem på ett destruktivt sätt. Eller den som förlorat en älskad vågar aldrig älska mer, av rädsla för smärtan, och väljer ensamhet och bitterhet.

Det finns en annan väg att gå. Det finns läkning att finna bortom smärtan. Men då måste man våga se den i vitögat, och det behövs ett vittne som med närvaro och omtanke vågar vara där, tillsammans i smärtan. Det kan vara en god vän, en förälder, en terapeut eller en präst – medmänsklig hjälp kan ha många ansikten – men det finns hjälp att få!

Så, Camilla, jag är nyfiken på hur dina historier skulle se ut om karaktärerna fick hjälp med sin ångest, smärta och rädsla. Om jag som läsare fick vara med när poliserna som möter död och katastrof får psykologhjälp eller handledning för att hantera allt de varit med om. Om jag fick läsa om ett kärleksfullt omhändertagande inom vården av en kvinna som förlorat ett barn. Jag är nyfiken på hur du skulle gestalta det – och jag som läsare skulle känna hoppfullheten växa av att människorna är inte ensamma – det finns stöd och hjälp att få, mitt i krisen.

Varma hälsningar i sommarregnet,
A. Thor

Taggar: , ,

Skriv en kommentar