Inlägg taggade ‘psykologi’

Panikångest – kan vara början på en förändring

Thursday, October 4th, 2012

Den senaste veckan har jag mött flera personer som lider av panikångest. Får svårt att andas, en känsla av tryck över bröstet, eller vaknar upp mitt i natten med andnöd och spinnande tankar. Skrämmande att uppleva, och det väcker naturligtvis frågor. Varför? Vad är det som händer med mig? Är jag sjuk? Håller jag på att dö?

En hjärtläkare jag talade med beskrev att det är mycket vanligt att folk kommer till akuten med denna typ av upplevelse. Man tar alla prover – och allt ser bra ut. Oftast en lättnad för patienten, men frågan kvarstår ofta: Vad är det då för fel?

Om man uteslutit alla eventuella medicinska problem med lunga, hjärta eller att man varit med om ett trauma, kan man då fundera över sin livssituation – är jag stressad? Har det hänt något i livet nyligen som ligger som en oro och mal i kroppen? Är det känslor som inte fått komma till uttryck? Ofta trycker vi tillbaka känslor, för att de är svåra att hantera eller för att det inte passar sig att uttrycka dem när de kommer – ilska, sorg, frustration. Men känslor behöver komma och gå, de flödar genom vårt system och sätter igång en mängd reaktioner i kroppen. Om till exempel sorg och gråt får utlopp när det kommer över dig, klingar gråten av efter ett tag, smärtan försvinner och ny energi kommer åter. Det är dessa vågor av känslor som kommer, når full styrka, och sedan klingar av som man kan observera under meditation till exempel.

Starka känslor kan kännas oerhört skrämmande om man inte är van vid dem, eller inte har fått hjälp att hantera dem. Då kan det kännas lättare att svälja hårt och avleda uppmärksamheten med något annat, för att få känslorna att försvinna. Vi människor är då underfundigt konstruerade. Vips kan känslorna förvandlas till ångest och tryck över bröstet, för de måste hitta någon väg UT! Och kroppen uttrycker istället det som medvetandet helst vill ska försvinna.

Man kan också fundera på om ångesten är ett uttryck för att man är långt ifrån sig själv, inte trivs med tillvaron i stort; arbete, relationer, livsstil. Då kan kroppen ge symtom som vi sedan får försöka tolka. Att döva ångesten med medicin, droger eller alkohol kan vara en skön lindring för stunden. Vill du få reda på vad ångesten egentligen står för behövs ibland ett djupare detektivarbete.

Och om ångesten slår till längs vägen, hör då hjärtläkarens ord: -Det här är inte farligt! Du kommer inte att dö!
Säg de orden till dig själv, medan du andas lugnt!
Det är inte farligt, och det finns vägar ut ur paniken.
Samtal kan vara en väg. Med en vän, en terapeut, en präst, någon som ser dig.
Bara den vetskapen kan vara lugnande.

Om sjukskrivning, diagnoser, själens längtan och att hitta sin egen vilja

Wednesday, September 19th, 2012

Häromdagen mötte jag en kvinna som jag tänkte mycket på efteråt.

Vi började tala om kost, matvanor och frågor kring stress och sömn. Ganska snart kom vi in på livsstil, jobb, stressnivå och annat som kan påverka så att mage och näringsupptag inte funkar som det ska.

Hon berättar om hur sjukskrivningen för många år sedan bara blev längre och längre. Hur hon blev isolerad. Inte orkade eller vågade ta kontakt med folk längre. Att hon egentligen inte borde blivit sjukskriven, för det var mer att hon inte trivdes där hon var. Inte hade en aning om vad hon egentligen ville. Hur hon så småningom hamnar inom psykiatrin, psykologer och psykiatrer som ska bedöma henne. Så småningom ställs diagnoser. Hon känner inom sig ett tvivel på diagnoserna hon får, men säger ingenting och plötsligt… är hon sjukpensioär. Drygt 40 år gammal.

Jag funderar på hur många människor som hamnat i liknande situationer – hamnat på ett jobb som är helt fel och tappat livsgnistan på vägen. Inte haft en aning om vad som får hjärtat att sjunga, vad man egentligen VILL med sitt liv. Med jobbet och med livet i övrigt. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget – såklart finns det människor som inte klarar stressen och det sociala spelet på en arbetsplats – men det kan också bli en återvändsgränd att bli sjukskriven långa perioder utan rätt stöd.

Kanske den som inte vet vad han eller hon VILL behöver hjälp att våga drömma. Både stort och smått. Om viljan är svår att komma i kontakt med flyter lätt livet iväg som en tvål i vått handfat; utan mål och hit och dit. Den som känner sig osäker på sin plats i tillvaron, syftet med livet och meningen med det hela, kan behöva stöd att faktiskt känna rätten att existera, fullt ut, och ta sin plats på jorden.

Roberto Assagioli som skapade Psykosyntes menade att viljan är människan mest centrala funktion. Massimo Roselli, lärare på Psykosyntesakademin talar om själens grundläggande rättigheter, som när vi blir berövade dem skapar depression och s k psykopatologi. Att återta rättigheterna blir att återta livet – och hälsan!

Skrivartips till Camilla Läckberg från en terapeut

Wednesday, July 18th, 2012

Nu är det sommar, äntligen. Jag byter ut facklitteraturen mot några deckare; svärmor brukar förse mig med dem när jag blir lässugen. Lagom lättsmält och avkopplande, och samtidigt får jag alltid idéer när jag läser. Deckarförfattarna är ofta bra på att spegla sin samtid. Denna regniga juli plöjer jag Camilla Läckberg, hennes tre senaste böcker om mord och intriger i Fjällbacka. Förutom morden i nutid, som skickligt vävs samman med händelser i dåtid, är historierna fulla av personliga katastrofer; barn som dör, bilolycka som leder till dött foster och död, förtvivlande föräldrar som gör vad de kan för att lappa ihop sina liv och gå vidare i sina förhållanden. Cancersjukdom och hur det påverkar familjemedlemmar. Utsatta barn som genomlider de hemskaste grymheter hos fosterförädrar eller egna föräldrar.

Det är starka känslor och våldsamma reaktioner. Och det är ju inget konstigt med det; katastrofer ger våldsamma reaktioner i både psyke och kropp. Det som slår mig efter att ha läst några av böckerna är att ingen av dessa drabbade människor får någon hjälp att bearbeta sina svåra upplevelser. De får vård och blir ihoplappade fysiskt, de får stöd och kärlek av sina nära, men ingen av dem får krishjälp av psykolog, kurator eller terapeut. Ingen av dessa krisande människor söker heller självmant hjälp att hantera alla sina känslor och tankar.

Kanske blir det helt enkelt mer dramatiskt så, för vad händer? Jo, smärta som är omöjlig att hantera måste tryckas undan. Gömmas i psykets mörkaste vrår för att inte förtära individen helt. Såren göms undan och man lägger kanske locket på. Det sägs att “tiden läker alla sår”. Dessvärre är det inte sant med alla sår – ofta kapslas de snarare in och ju längre tiden går och desto mer psykisk ärrvävnad som lagts ovanpå, desto mer underliga beteenden börjar människor med, för att slippa komma i kontakt med smärtan och såret. Det blir psykopatologi. Det utsatta barnet växer upp och är inte i kontakt med sina känslor alls. Eller agerar ut dem på ett destruktivt sätt. Eller den som förlorat en älskad vågar aldrig älska mer, av rädsla för smärtan, och väljer ensamhet och bitterhet.

Det finns en annan väg att gå. Det finns läkning att finna bortom smärtan. Men då måste man våga se den i vitögat, och det behövs ett vittne som med närvaro och omtanke vågar vara där, tillsammans i smärtan. Det kan vara en god vän, en förälder, en terapeut eller en präst – medmänsklig hjälp kan ha många ansikten – men det finns hjälp att få!

Så, Camilla, jag är nyfiken på hur dina historier skulle se ut om karaktärerna fick hjälp med sin ångest, smärta och rädsla. Om jag som läsare fick vara med när poliserna som möter död och katastrof får psykologhjälp eller handledning för att hantera allt de varit med om. Om jag fick läsa om ett kärleksfullt omhändertagande inom vården av en kvinna som förlorat ett barn. Jag är nyfiken på hur du skulle gestalta det – och jag som läsare skulle känna hoppfullheten växa av att människorna är inte ensamma – det finns stöd och hjälp att få, mitt i krisen.

Varma hälsningar i sommarregnet,
A. Thor